Yrke: ?

Jag undrar ibland vad folk gör. Alltså vad dom sysslar med. Aftonbladets mode-redaktion verkar numera bestå av en herrans massa unga tjejer som skriver 5-10 rader långa ”artiklar”som sedan publiceras under sektionen som man valt att kalla ”Sofis Mode”. En sektion som även har en pappersversion som säljer som smör i solsken.

Sveriges journalistiska framtid. Här karaktäristiskt poserande, och karaktäristiskt fotande sig själv.

Även den litterära tronarvingen Annika Marklund får ett lönekuvert från aftonbladets ”kulturdel”. Hon skriver en blogg som heter ”Beautiful Ones” eller något liknande, och har en krönika i ovan nämnda papperversion av ”Sofis Mode”. Marklunds blogg är precis som alla andra amatörers bloggar (underskriven inräknad) ingenting annnat än nonsens. Det är dåligt skrivet, fruktansvärt ointressant och fullständigt subjektivt dravel om hennes tillvaro och vad hon tycker om saker som helt saknar verklighetsförankring eller kontext. Kalla mig hycklare, visst, jag gör samma sak. Min poäng är att Marklund på grund av någon anledning – låt oss lämna den till fantasin – lyckas erhålla lön och en upplyft position i den sociala stratifieringen bland alla oss låtsasjournalister. Hon och hennes läsare tror att hon är journalist. Nej. Det är du inte. Om inte någon plötsligt hittat på en något slappare definition av begreppet, inte bara yrket.

Någonstans har någonting gått väldigt fel. Samma utveckling kan återfinnas bland numera kulturella maktinnehavare som Fahrman, Von Sydow, Schulmann, Blondinbella osv. även om de flesta av dessa verkar vara mer explicita än Marklund i sin målgruppsorientering – dvs; dom vet att det är flickor och pojkar som aldrig läst en bok eller koncentrerat sig på en sak längre än 15 sekunder som läser deras inlägg. Jag vet inte om detta gör saker mer godtagbart.

Frågan kvarstår. Vad gör ni?

Vad är arbetsuppgiften? Hur ser schemat ut? Hur ser planeringen ut? 09.30 – vakna. 12.00 – fika. 13.00 – prata med en kompis. 14.00 – skriva vad jag pratade om med kompisen i min blogg. 15.00 – arbetsgruppsmöte i helvetet. 18.00 – fest.

Jag vet att det redan råder en viss standardisering och en normering av vad en blogg egentligen är och bloggosfären som helhet börjar kanske röra sig mot den amatörsstatus som den borde ha. Jag vet att desto fler korkade unga damer som väljer att skriva blogg och ge andra unga damer ätstörningar, ju mer kommer bloggosfären att bli kontraproduktiv och på så sätt tappa sitt underhållningsvärde. När hela institutionen blir fars så kommer institutionen att börja driva med sig själv utan att veta om det, vilket är ett sätt att ha ihjäl sig själv som seriöst debattforum eller journalistisk uttryckskanal. Inte för att jag tycker att det är något fel med att kunna uttrycka sig som man vill, hur man vill, när man vill – nej, problemet är väl snarare att kvalitén på journalistiken i vår dagliga press inte var särskilt hög innan den nu nådde nya bottnar i och med att utbildade journalister (med det gamla, tydliga, objektiva uppdraget) byttes ut mot småflickor och pojkar som gång på gång verkar tro att ”är” är synonymt med ”jag tycker att”. Mer jantelag, snälla.

Makromacarena.

Stolthet är en märklig karaktärsyttring. Går det att explicit uttrycka sin stolthet – särskilt den typ som man känner efter en specifik bedrift – utan att verka dryg eller självgod? Jag gör ett försök.

I höstas så startade en kurs på Universitetet som någon sadist ansett pliktig för alla som går (det långa) lärarprogrammet. Jag tyckte mest att det lät tufft att säga; ”15 hp Makroekonomi med tillämpningar”. Vilken feat! Men jag, och de flesta andra i min klass, ångrade nog bittert våra karriärsval efter första föreläsningen. Detta skulle inte bli lätt.

På första seminariet, då vår lärare Peter gick igenom de absoluta grunderna i Makroteori – som t.ex. att den aggregerade produktionen vid ekvilibrium är lika med konsumtionen (som är en funktion av disponibel inkomst Yd), Investeringar (som är en funktion av den reala räntan och inkomsterna), statliga utgifter (som beskrivs exogent) och  Nettoexporten (som är en funktion av real växelkurs, utlandsproduktion och inhemsk produktion). Jag flämtade och torkade svetten från min panna.

Följande veckor, då kursen slutade vara ”enkel” och introducerade de pedagogiska fenomenen: Phillips-kurvan, WS/PS diagrammet, målkonflikter i P och F-politik, växel- och räntekanalerna, ränteparitetsvillkoret, AS/AD diagrammet, tillväxtteori och Solow-modellen, diskonterat nuvärde, Yield-kurvan, och NAIRU så började – jämte de flesta andra på kursen – få svårare att andas. Svett byttes till bloddränkt förtvivlan. Rädsla mot absolut panik. Får jag godkänt på den här kursen så har jag tur, tänkte jag. Och andra med mig.

Men.

Efter att tillsammans med Anton, Johan, Emelie och alla andra coola katter ha pluggat som aldrig för så klarade jag tentan. Olivier Blanchard fick inte min själ. Inte Mats ”normativa-jävla-borgarbracka-som-bara-verkar-tycka-att-så-länge-man-går-nationalekonomi-på-universitetet-och-röstar-höger-så-kan-man-räkna-med-ett-välbetalt-jobb-och-evig-lycka-” Persson heller.

Jag fick inte A.

Men nästan.

Fan vad bra jag är. Och Sofia. Och Knappen.

Slut på stolthet, nere på jorden igen. Men med lite lättare axlar.

Mot en global rättvisa, med eller utan demokrati.

Satt på en föreläsning idag och funderade. Pratade med Anton och fortsatte fundera. Satte mig i bilen, tittade mig omkring och funderade lite till. När man studerar demokrati och demokratisering på Stockholms Universitet så upplever man ibland att den normativa definitionen av ”demokrati” som vi i Sverige, Europa och USA är så stolta över verkar få lektorer, doktorander och forskare att glömma bort den godtycklighet och arbitrage som ingår i den västerländska diskursen. Den liberala demokratimodellen (och i sin tur den ekonomiska standardiseringen) som vi i Väst satt som mall för resten av världen och som vi auktionerat  ut (dyrt så in i helvete) över hela världen indoktrinerar undermedvetet en normerande ansats på läroverk och universitet som låtsas och borde vara analytiska i sin retorik, inte maskerad i slentrianmässig objektivitet. På föreläsningen idag skallrade orden Beijing-Consensus som om man beskrev Leviathan. Varför?

Vad är vi i väst rädda för, egentligen? Är det att den icke- eller semi-demokratiserade världen, eller snarare Asien-regionen är orättvis mot sina egna, att totalitära Kina är ett despotiskt och hemskt samhälle som fortfarande ekar Mao? Är det vår egen solidaritetskänsla som motiverar oss att se ner på öst? Eller är det något annat?

Inom 20 år kommer Kina (givet att den nuvarande ekonomiska tillväxten fortsätter, vilket den har alla möjligheter att göra) att passera USA i BNP. Kina kommer därmed att fullkomligt urholka den sista gnuttan av Pax Americana som kan tänkas finnas kvar. Kulturellt, sociologiskt, militärt så har vi sett att USA inte längre är den fullständigt dominerande hegemoni de en gång var. Nu är även den ekonomiska makten vacklande och förstaplatsen således hotad.

Min känsla är att detta skrämmer oss mer än något annat. Vår eviga tro på att demokratisering leder till ekonomiskt tillväxt och att industrialisering, urbanisering och respekt för (våra) mänskliga rättigheter är nödvändiga steg eller resultat av tillväxt är kanske på väg att med empiriska grunder bli motbevisad. Tillväxt utan demokrati. Ekonomisk makt och inflytande under totalitär regim. Hur i helskotta kunde det hända? Och hur kommer detta att påverka den norm som sattes efter att järnridån föll? Kommer världen eller snarare kommer Kina att sänka vårt största argumentativa slagskepp? Frihet är ju allt. Utan frihet, ingen lycka, eller hur?

Tydligen inte.

Är det så enkelt att vi i väst alltid har vetat att den ”frihet” vi argumenterar för är villkorlig, och att denna mångåriga bluff en gång för alla nu blir synad? Vi vill liberalisera. Vi vill frigöra, öppna gränser, sparka in dörrar. Men bara så länge inte någon hotar vår konsumtion och vår levnadsstandard. Vi hjälper dig krypa, men tro inte fan att vi kommer låta dig gå.

Att kalla Kina odemokratiskt är inte särskilt kontroversiellt, och inte heller borde det vara det. Kina är inge kul, missförstå mig inte. Men man kan vända på frågeställningen och undra om våra egna argument för demokrati och liberalisering är så genomtänkta? Paradoxen är för mig intressant. Vi älskar demokrati. Tro fan det, begreppet och fenomenet demokrati har varit lukrativ för väst sen 1800-talet och så länge vi har haft komparativa fördelar gentemot utvecklingsländer så har det ju inte funnits någon anledning att ifrågasätta vårt eget perspektiv. Vi har ju tjänat på världsordningen som den sett ut. Vi har tjänat på demokratin och liberalismens inbyggda kapitalism. Dårar får gärna vara kommunister, har vi intalat oss, eftersom dom aldrig kommer att hota våra livsmål och levnadsstandard. Men ingenting är så enkelt längre.

Nu när den kinesiska ”modifierade” kommunismen verkar kunna appellera till fler nationer med liknande historik så infinner sig just negativa insinuationer och skepsis mot Kina på Universitetet. Inte för att vi bryr oss om de stackars kineserna, för de gör inte dom flesta av oss. Utan för att vi undrar om detta innebär att allt vi konsumerar idag, alla resurser vi har imorgon, all lycka vi känner nu och i en överskådlig framtid, kommer att vara desamma (med stadig tillväxt såklart) om 20 år. Hur ska vi kunna bli rikare om dom som alltid varit fattigare kommer plötsligt hittar en alternativ väg att bli rikare än oss? Speciellt nu när vi ska försöka rädda Moder Jord också. Skit.

Min första tanke.

Syns man inte så finns man inte.

Äntligen underkastar jag mig bloggosfärens utbredning som uttrycksform. Jag välkomnar slentrianmässiga nedlåtanden. Jag utmanar mitt eget fnys. Pekoral och rosa inuti. Övertygad om min egen intelligens, medveten om min dryghet – min osäkerhet. Jag erkänner mig besegrad av något jag inte borde tävla emot. Blogg – vilken institution.  godtycklighet. översittande.  onani.

Jag tycker om att skriva. Jag klarar mig inte, om jag inte får tänka. Jag älskar att tycka. Jag önskar att jag kunde hålla käften oftare, men den lever sitt eget liv. Käften alltså. Tyckatyckarrtckartckartyckatyclartckartctyckatyckatyckatyckatyckaaa..

Det är det jag kommer att göra här. Besinningslöst. Överlagt. Post-modernt. Narcissistiskt. Jag binder min identitet vid punkten där ett möter noll.

Mitt mål är svävande och fullkomligt irrelevant, men om du, kära vän, måste veta, så vill jag nog att du ska tycka om mig. Om inte annat tycka som mig. Inte för att jag tycker bäst eller mest, utan för att jag verkligen hoppas.

Länge leve kvasi-krönikören. Välkommen till pretentionens högborg.