Jag har aldrig varit särskilt imponerad av Birger Schlaug. Men nu måste jag nog ta och revidera min överordnade anti-birgerism. I den här Bourdieu-osande debattartikel verkar den gode Birger hittat ett nytt sätt att uttrycka en gammal tes. Läs den, inte för att det är särskilt nydanande eller kontroversiellt i sig, snarare för att Schlaug faktiskt väljer att ta upp något som de flesta av de traditionella vänsterpolitiker av någon märklig anledning har överseende med. Kanske är det fel att säga att det är märkligt att man inte oftare pratar om tillväxtidealet med negativa konnotationer utanför de marxistiska vänskapskretsarna på diverse universitet – det går knappast att anklaga socialdemokrater för att inte vilja begå politiskt självmord, men det betyder inte att det Schlaug skriver inte bör belysas i den politiska debatten, med den oundvikliga kritiken man får acceptera från borgerligt håll. Den eviga jakten efter konstant tillväxt och ett ekonomiskt system som inte ska kännas vid några som helst gränser är den hegemonen, normen inom västerländsk politik idag. Att ifrågasätta detta skulle vara att lobba för planekonomi i mångas ögon.

Skillnaden, såsom jag ser det, är att vi idag har något högre i tak för dessa strukturalistiska positioner, eftersom klimatfrågan inte går att vifta undan. Det har uppstått en ny väg in i kärnfrågan; kan vi blint anta att det kapitalistiska (marknadsstyrda) systemet är förenligt med det ekologiska? Kan vi – i ljuset av vetskapen om att vårt klimat är fixerat och inte oändligt exploaterbart – tillåta en ökande konsumtion, en ökande produktion, med en absolut ökande tillväxt utan vissa fundamentala skiften i hur vi producerar och konsumerar? Planekonomi är knappast önskvärd eller särskilt realistisk, men en ökad reglering och en tydliga lagstiftning för att tvinga industrin och infrastrukturen att hitta nya, mer klimatvänliga alternativ är det jag får ut av Schlaugs argument. Retoriken måste backas upp av pragmatiska och verklighetsförankrade satsningar. Förbifart Stockholm är enligt Schlaugs – och mina idéer – ett steg i motsatt riktning då förbifarten snarare underminerar retoriken. Samma sak går att säga om kärnkraftsupprustningen.

Det är inte lätt att ifrågasätta den politiska diskursen. Det är inte lätt att förändra något som innebär att alla måste reflektera över sitt eget beteende. Det är inte lätt att få människor att inse att deras beteende och aktioner måste förändras om hotet ska kunna hanteras. Men vänta nu; är det inte precis det här EMU ber av Grekland? Visst ja, det är det ju. Är det för att vi är rädda för att våra egna ekonomier ska påverkas negativt av en Grekisk kollaps? Nja. Sverige ska inte hjälpa till, eftersom det enligt finansdepartementet är Euro-ländernas ansvar att rädda Greklands ekonomi. Kan det ha att göra med att Sverige vinner på att Euron försvagas gentemot kronan?

En annan bra artikel (som inte minst Marie Abrahamsson bör läsa) är den här. Jakob och Christian från Grön Ungdom tar upp genusaspekten av förbifarten, något som bör belysas med starkaste möjliga ljus. Siffrorna som presenteras kanske skall tas med en nypa salt, eftersom de i det här fallet enbart tjänar ett argumentativt syfte, men själva budskapet – att förbifarten är ett praktexempel på patriarkal politik – är värt varenda ord. Minst.

Den stora uppståndelse som Mats Odells småsluga toblerone-kommentar väckt är en intressant sådan. Uttalandet i sig, där han använder Mona Sahlins numera legendariska toblerone-skandal som ett retoriskt knep för att förlöjliga och nedvärdera en rödgrön satsning på kommunerna är inget mer än en sjösättning av den individualiserade debatt vi lär få se mycket av i höst. Från båda håll. Min vän Jakop Dalunde tar en stor risk när han proklamerar att man från grönt håll aldrig kommer att sjunka till den nivå som nu KD och med dem alliansen har tagit sikte mot. Jag skulle inte vara så säker, Jakop. En del av problemet  med den partipolitiska konvergering vi ser (utöver faktumet att det blir tomt på kanterna) – och lär se mer av – är att det lär behövas tjuvnyp av alla sorter för att blidka de lojala väljarna och att övertyga dem om att det finns viktiga distinktioner som skiljer blocken. Fiktiva, löjliga, politiska eller inte. De behövs, tyvärr. Jakops altruistiska ståndpunkt kanske korresponderar till idealbilden man som politiker ofta har, men när den språkliga, politiska diskursen ser ut som den gör nu – med konventionaliseringen av intimiserad politik (en debatt kallas duell, kritik för utskällning, och inte minst när Mona Sahlin och Carin Jämtin verkar utgöra hela det socialdemokratiska partiet) – så kommer dessa gubbiga, ofta systematiserade påhopp att bli regelrätta normer inom den politiska debatten, åtminstone i massmedia. Odells kommentar klingade länge, och klingade väl bland den växande del av väljarna som inte vill ha Sahlin som statsminister. Det är smart, trendsättande och talande för ett strömlinjeformat politiskt klimat i Sverige. Ett klimat som Östros dömer ut, men som han kommer att bli tvungen att verka inom. Så varför inte bara göra det, och göra det på rätt sätt?

Det som för mig känns mer intressant, givet att det jag skrivit häröver är rimligt, är huruvida oppositionen kan tillgodose sig alla de sympatipoäng man kan skörda efter Odells utspel. Det finns uppenbarligen en tråkig, minst sagt patriarkal ton i Odells klumpighet som går att vända till något positivt för de rödgröna. Jöran Fagerlund plockar upp en del av detta och hänvisar till KD:s tomtar-och-troll-troende, i en liten argumentativ piruett. Varför inte gå lite längre? Det är ett personangrepp, ja – det behöver vi inte upprepa gång på gång. Det är antagligen överlagt och utarbetat i goda vänners lag (m.a.o i arbetsgruppen ”Hur-ska-vi-sänka-Mona-om vi-inte-kan-döpa-om-götgatan-till-golgata?”) och alliansen kommer att använda mer av denna kryddiga pennalism. Varför inte skörda frukten av Mona-hatet? Varför inte gå till val med en uthängning av gubbarna (inklusive näringsgumman)? Det handlar inte om att vända andra kinden till i ett sånt här läge. Det handlar om att mötas upp på gatan genom stan, utanför saloonen, och dra snabbast. Bitas, rivas, klösas – men med en hård såväl som korrekt, sanningsenlig och moraliskt försvarbar ton. Bli förbannad och kalla dem för vad dem är. Det behövs om inte siffrorna ska börja vända. Att möta angrepp genom att ”sätta sig över dem” eller använda klassiska ”detta hör inte hemma på våra gator”-taktik, är inget mer än självmord i ett svenskt val 2010. Likväl kan Odells uttalande vara något i den stilen. Visa på skillnaderna i moral, i etik, i retoriska val, i respekt och i intergritet, nu när det är svårt att visa skillnaderna i de nuvarande ideologiska schablonerna. Jag säger inte att det är vad vi vill eller borde sträva efter – politik ska handla om sakfrågor – men nu råkar sakfrågorna vara dessa. Slå på TV, läs Aftonbladet, surfa på Newsmill och titta. Det ni ser är vad väljaren ser. Postmodernismen har blivit Jersey Shore-eran. Politik har blivit en individuell kamp om vem som kan maskera slag under bältet bäst. Odell gjorde det inte särskilt bra, men handsken har nått kinden. Nu är det dags att visa vad ni går för. Lägg i nästa växel, trögisar.

Eva Sternberg, som för ett par månader sedan publicerade en kontroversiell och mycket klumpigt formulerad debattartikel om Birgitta Ohlssons vara eller icke vara mamma i Brüssel, har nu lyckats sätta sig själv på pottan igen. Förra gången handlade det om när och på vilket sätt kvinnor ska vara mammalediga, denna gång om huruvida det är faktumet att män är pappalediga under sina barns första levnadsår som orsakar spädbarnsskador pga olyckor av olika sort. Min spontana tanke förra gången det begav sig var att jag tyckte att det var tråkigt att Sternberg formulerade sig så klumpigt och könsnormerande när det faktiskt fanns en intressant tanke bakom hennes resonemang, som inte bara behövde handla om kvinnors prioriteringar, utan om hur vi värdesätter tid med våra barn överhuvudtaget.

Den här gången verkar det som det har brunnit någonstans ovanför axlarna på Sternberg och intressant nog så kan man direkt härleda hennes tvivelaktiga resonemang till just metodologiska, epidemologiska tillkortakommanden. Hon menar att det nu är ”vetenskapligt bevisat” att det är män som orsakar olyckor som drabbar barn, och att det är jämställdhetspolitiska åtgärder och reformer som banat vägen för detta. Hennes ansats är att män inte är skapta för att ta hand om barnen, att detta är kvinnornas roll och plats. Männens hjärna är konstruerade för att ”jaga bisonoxar”, inte att ta hand om barn. Jag tänker inte ens gå in på hur skev hennes argumentation är. Det finns helt enkelt inte plats eller tid. Det intressanta tycker jag snarare är hur hon fullkomligt berövar forskaren Anna Carlssons – som tagit fram studien Sternberg refererar till –  på legitimitet och rimlighet. Carlsson har nu gått ut och bett om ursäkt för att hennes forskningsstudie använts för att stödja Sterbergs påståendet, och hon har nu explicit sagt att hennes tanke var inte att visa skillnader mellan kvinnor och män, snarare tar hon avstånd från dessa åsikter.

Det Sternberg gör är klassiskt inom slentrianmässigt godtycklig journalistik. Hon använder en rapport och kallar den vetenskap för att den ska kunna fungera som bevis för hennes antaganden. Hennes antaganden i sin tur kräver oerhört mycket mer rapporten i fråga. Ponera att det faktiskt skulle vara så att män i högre utsträckning är med sina barn när olyckor inträffar, hur kan man empiriskt ”bevisa” att det är på grund av att dem är just män? Och hur omfattande måste en sådan bevisning vara? Och hur kan vi vara säkra på att det handlar om den biologiska dispositionen? Det Sternberg glömmer är att det finns så gott som oändliga mängder variabler som spelar in och således bör belysas för att kunna komma fram till den hårddragna distinktion hon försöker göra. Man behöver titta på varje individuell händelse, varje situation och varje eventuell bakomliggande orsak till olyckan, sedan måsta man kunna avgöra om dessa faktorer inte spelade in som anledning till olyckan. Tanken är enkel: om vi skall komma fram till att ”män är faliga för barn” så måste enhälligt också kunna subtrahera alla andra möjligheter till att olyckorna skett. Om jag mot förmodan någon gång skulle tappa mitt barn i marken så att han fick hjärnskakning så skulle jag  ha mycket svårt att acceptera om någon påstod att det är ”vetenskapligt bevisat” att jag tappade mitt barn i marken för att min hjärna inte är konstruerad för att jag ens ska bära eller vårda mitt barn. Tanken är absurd. Men poängen är egentligen en annan: Eva Sternberg måste helt enkelt omvärdera sättet hon använder informationen som presenteras, åtminstone om vill ge skenet av att verka som auktoritet eller expert inom området hon väljer, annars kommer ingen att ta henne på allvar. Källkritik handlar inte bara om att vara kritisk mot statistik, åsikter och material, utan det handlar också om att förstå kontexter, frågeställningar och förutbestämda perspektiv. Om vi läser en forskares rapport kan vi inte bara acceptera den som sanning, speciellt inte om kontexten är en helt annan än den ”sanning” vi vill proklamera. Vetenskap handlar i grund om argumentation, att övertyga andra om vad som är mest troligt. Anna Carlsson hade inte som intention att berätta för världen att män är livsfarliga för barn – om detta skulle varit hennes intention så skulle det krävts ett betydligt djupare, mer omfattande och mycket försiktigare arbete. Sternberg borde insett detta, men återigen har hon ”bevisat” för oss både hur oseriös Expressen är i sitt redaktionella arbete, men också att det är dags för Eva Sternberg att sätta sig vid skolbänken igen. Eva, jag välkomnar dig till Metod 1 på Stockholms Universitet.

I världens mäktigaste nation, med världens största ekonomi, världens största försvar, världens mest inflytelserika kultur och världens viktigaste politik verkar det vara fullkomligt omöjligt att genomdriva vad som för alla andra liberala demokratier i världen är fullkomligt självklart för att samhället ska fungera; sjukvård för alla.

Den reform som Barack Obama efter många om och men, omarbetningar, en direktsänd – fiaskobetonad – debatt, eviga fösök till övertalningar, mordhot, mutskandaler och pinsamma politiska skenmanövrar föreslår skulle enligt uppgift innebära att drygt 31 miljoner av de c:a 45 miljoner (!) amerikaner som helt saknar sjukförsäkring – och således inte har tillgång till annat än akutvård – skulle få tillgång till en sjukvård, sjukvård som just nu totalt dikteras och kontrolleras av den miljardindustri där försäkringsbolag, politiker och sjukhus arbetar i maskopi under den gröna guden. Allt samtidigt som de fattiga insjuknar, går obehandlade och slutligen dör i förtid. Barn, arbetslösa, småföretagare, minoriteter. Alla delar de båten som republikanerna väljer att förbise i sina retoriska, hatfyllda utspel om socialism och planekonomi. Folk dör. Andra blir miljonärer. Allt under acceptans och godkännande av Washington.

Det är svårt att föreställa sig situationen; att vård inte ska vara lika för alla oavsett inkomst, hudfärg, etnisk tillhörighet eller social bakgrund – för det är just de som ligger i ”botten” av dessa klasser/grupper som betalar det största priset för den privata, marknadsstyrda sjukvården; de betalar med sin hälsa eller sina liv.

Emellertid är inget sjukvårdssystem perfekt. Min sambo fick en diagnos som var så fel att den kunde inneburit att om vi inte hade sökt en andra åsikt, så hade vår son kunna ha fötts med svåra tandproblem. Jag har blivit feldiagnostiserad, min svärmor åtskilliga gånger. Min pappa likaså. Sen finns det den andra sidan av myntet. I-länder är I-länder. Vår – och USA:s – sjukvård kan väl knappast klagas på när man ser bilder från Nordkorea, Nigeria, Senegal eller vilket annat U-land som helst. Men ändå, principen är så fruktansvärt skev. USA är världens rikaste, mäktigaste nation, med ett oerhört budgetunderskott, tragisk utrikespolitik och en kraftig växande fattigdom och arbetslöshet. Var ska det sluta? Den förre presidentens utbildningsreform, krigsföring och skattesänkningar har försatt USA i en fullständigt ohållbar sits. De lägre klasserna och de som vi i svensk politik skulle definiera som människor i utanförskap försätts i ett liv där de alltmer tappar greppet om ett drägligt liv, samtidigt som krigen fortsätter och budgetunderskottet gräver ett allt djupare hål i den amerikanska ekonomin och livsstilen. Klyftorna ökar och med det så ökar antalet som inte får vård för att de inte har råd. I ljuset av detta så godtar jag bristande kommunikation och gnuttor av inkompetens på Stockholms vårdcentraler. Det är aldrig kul att läsa om Lex Maria-fall, men tänk dig själv ett amerikanskt scenario i Sverige – en sjättedel av befolkningen har inte ”rätt” till vård. I svenska mått mätt så är det 1,5 miljoner människor. Det fattigaste 1,5 miljoner människorna av oss. Nej, tack.

Det finns inget hållbart argument för ett hierarkiskt system som bygger på att man accepterar att rikare är friskare och fattiga är sjuka. Nyckelordet är accepterar. Faktumet kvarstår möjlighet, det kanske inte är möjligt att alla människor är så att säga lika friska, och att inte inkomst och rikedom differentierar de som lever länge och inte, de som är sjuka från de som är friska, men att man med statlig policy systematiserar detta är inget annat än groteskt och absurt. Det är en politik som totalt frånsäger sig solidaritet och ansvar för alla. På frihetsgudinnan står det;

”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Vilket skämt.

Det pågår just nu en oerhört viktig debatt i Sverige, och kanske i synnerhet i Stockholm. Att man på grundval vad som står i LGY94 kan utesluta enskilda partier att kampanja i skolan på grund av dessa partiers kränkande åsikter står som argument på den ena sidan, och att detta i sin tur skulle strida mot den konstitutionellt underbyggda lagen om yttrandefrihet står som argument på den andra. Och visst är det en infekterad fråga. Reinfeldt menar på att det är ”fel att utesluta alla partier på grund av vad enskilda partier står för” som vissa rektorer valt att göra för att gardera sig mot den paradoxala problematiken. Han får medhåll från Jan Björklund. Tyvärr så verkar båda två – tillsammans med alla andra som delar denna uppfattning – inte riktigt förstå vilka konsekvenser som öppenheten mot SD och Nationaldemokraterna kan få, samtidigt som det självklart kan uppstå negativa effekter av att utesluta politiska partier helt, eller delvis.

Skolan har ett tydligt formulerat uppdrag när det handlar om fostrandet av demokratiska medborgare och att arbeta för jämställdhet, pluralism, kulturell acceptans och heterogenitet. Så frågan kräver en noga utredd och mycket varsamt – dock specifik – reglering. Det måste – enligt mitt tycke – finnas ett grundläggande, explicit ramverk med riktlinjer för vilka typer av åsikter som under inga omständigheter får representeras i skolmiljön, oavsett hur man med grundlagen till hjälp kan hitta kryphål. Yttrandefriheten är fundamental för att det samhälle vi vill ha kan bibehållas, men yttrandefriheten kan inte heller användas eller missbrukas villkorslöst och skolan som samhällsinstitution måste behandlas särskillt varsamt i denna kontext.

Låt mig förklara vad jag menar med att vissa typer av åsikter inte får representeras, eftersom detta är ett retsamt likväl som problematiskt uttalande. Björn Söder hävdar att man med argumentet att främlingsfientliga (explicit eller implicit) partier inte borde få finnas i skolan på grund av att elever med invandrarbakgrund kan känna sig kränkta även ”skulle kunna utesluta socialdemokraterna i skolor med starkt stöd för moderaterna, eller vice versa”. I grund försöker han hävda sin rätt med hjälp av yttrandefriheten. Detta visar ju både på Söders fullständigt makabra verklighetsuppfattning, men också hur retoriken som används av Söder jämte ND:s partiföreträdare kan grumla sambandet mellan demokrati, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp eller ren kränkning. Vi får som samhälle inte fortsätta debatten på det sättet, eftersom det finns en risk att vi spelar dessa partier rakt i händerna. Det måste finnas tydliga distinktioner som skiljer det offentliga, politiska samtalet från det samtal som måste konsolideras i undervisningen och hanteras med större omsorg i alla skolväsenden. Det måste vara något lägre i tak i skolan.

I grund och botten handlar det om att vi i samhället redan gjort ett grundläggande val gällande vilken diskurs vi ska använda i undervisningen. Demokrati är definierat inom denna diskurs och definitionen är i själva verket en abstraktion som görs någorlunda konkret i läroplanen och skollagen. Vi väljer demokrati, jämställdhet och acceptans. Vi skulle lika gärna kunna valt en konservativ, nationalistisk grundsyn, men det gjorde vi inte. Låt mig säga så här; om en lärare som ytterst ansvarig för att läroplanen, skollagen och på sätt och vis också alla andra lagar implementeras och vidareförs i skolan skulle få för sig att propagera för totalitarism, fascism, manschauvinism, homofobi, etnocentrism, anarkism eller andra ideologiska generaliseringar som marginaliser vissa grupper på grund av kön, etniskt ursprung, fysisk disposition eller dylikt så skulle denna lärares tid på som lärare vara räknad. Och det behöver inte ens gå så långt, lärare måste – särskilt inom samhällskunskapen – uttryckligen och konkret arbeta för den demokratiska definition som samhället under historiens gång antagit. Det är alltså inte ok för mig, när jag arbetar som lärare, att säga att demokrati inte är bra eller önskvärt även om jag inte med det föreslår att t.ex. fascism är bättre eller överlägset demokratin.

Och det är just det som är poängen. Att applicera en konkret och explicit ideologisk grund för vilket paradigm skolan skall verka ur så exkluderar vi också per implikation vissa andra värderingar som vi kollektivt – åtminstone de flesta av oss – antagit som något ont. Vi väljer demokrati, vi väljer bort teokrati, diktatur och fascism. Vi väljer acceptans, fördömer kränkning och förföljelse. Vi väljer pluralism, motarbetar totalitarism och maktfullkomlighet. Vi väljer allas lika värde, inte ”vi” och ”dom”. Detta borde också märkas i korridorerna på skolan, även under ett valår. Alltid utan undantag, och speciellt inte för enfaldiga politiker som försöker maskera sin politik med schabloner som knappast ämnar att användas i deras ödesdigra uppsåt.

Stackars lilla Bengt.

1 mars, 2010

John Fiske skriver att ett “medie event” är “en indikation på att i en postmodern värld, kan vi inte längre lita på den stabila relationen eller den klara distinktionen mellan en ‘verklig’ händelse och dess medierade representation”. Ur denna definition vill jag försöka att teoretiskt konceptualisera hur och varför – låt oss kalla den – arvodesdebatten aktualiserats på sättet som den gjorts de senaste veckorna. Fiskes definition av begreppet “media event” är ganska abstrakt, men belyser ändå en intressant tendens i dagens journalistisk och på vilket sätt som utvecklingen av modern media har skapat och cementerat en relation mellan en händelse och den händelsens mediala representation. En relation som tagit ett kliv rakt in i den diskursiva strömlinjen. Media kan idag forma verkligheten genom att man kan skapa debatt och opinion via den selektionsprocess som används för att skilja mellan vad som är och inte är relevant.

I det moderna, urbana samhället leds vi allt närmre en fullständigt responsiv medieapparat. Allt ifrån Facebook, Twitter och WordPress, till livestreamade debatter från Washington och debattinlägg på aftonbladet.se skapar en ny definition av nyheten som tar sig allt närmre journalistens beskrivning av den. Journalisten, i klassisk mening, är döende och den nye, debatterande “bloggaren” med ena handen strykandes över sin iPhone och den andra över tangentbordet har propellerat den utveckling av relationen mellan händelsen och beskrivningen såsom Fiske definierar den. Vi accepterar subjektivitet idag, eller snarare, vi accepterar den underliggande subjektiviteten, maskerad i journalistisk proffessionalism. Vi accepterar till och med godtycklighet och slentrianmässiga tolkningar.
Nyheten, dvs händelsen, står idag alltid i relation till den mängd uppmärksamhet som händelsen är värd, och den uppmärksamheten i sin tur måste komma från en annan uppmärksamhet. En nyhet som jordbävningen i Haiti fungerar enligt detta koncept som en initierande faktor för att en rad andra nyheter – som kanske egentligen inte är nyheter – skall kunna uppstå. Att Bengt Westerberg tjänar ett stort arvode för sitt arbete som Röda Korsets styrelseordförande kan väl knappast räknas som en nyhet, hur märkligt det än må vara? Att nivån på hans arvode är moraliskt tvivelaktig med tanke på Röda Korsets arbete är inte heller det någon chockerande nyhet, även om Westerberg själv verkar vilja göra det gällande. Men ändå orsakar “nyheten” ett oerhört ramaskri tvärs över hela det journalistiska fältet. Med all rätt, men varför just nu? Röda Korset är en av de äldsta organisationerna i Sverige. Bengt Westerbergs årsinkomst är varken hemlig eller svår att hitta.

Men det är självklart inte konstigt att debatten uppstår just nu. När vi ger och ger och organisationerna får vårt absoluta förtroende att förvalta dessa donationer, så förfaller det för oss fullkomligt oacceptabelt att vissa individer skulle få dessa donationer som lön. Vi har en mental bild av tjänstemännen som jobbar med Röda Korsets typ av verksamhet; en bild av goda samariter, av filantroper som kämpar dag in och dag ut med att skapa fred och rättvisa på jorden utan att få eller kräva något för det. Om det nu skulle vara så att någon mot förmodan skulle behöva lön för sitt arbete så ska denna lön banne mig inte vara en krona över min eller din. Den mentala bilden är ett antagande, men jag tror att denna godtycklighet kan ursäktas och accepteras, vi delar nog mer eller mindre denna bild av hjälporganisationernas anställda.

Och visst kan det hittas rimliga perspektiv i argumentationen, samtidigt som man kan hitta en hel del orimliga argument i Westerbergs perspektiv, och efter att Westerberg medverkade i Lennart Ekdahls program i TV4 så fanns det ingen återvändo, ingen graciös ursäkt, inget acceptabelt försvarstal. Och det är just här som Fiskes begreppsliga tolkning träder in. Jordbävning, pengar, en känd före detta politiker och den enskilde svenska bidragsgivaren. Alla ingredienser finns för att pressen i alla former ska kunna “skapa” eller åtminstone medverka i skapandet av en konform opinion som blandat ihop allt från klass, solidaritet, avundsjuka, politik och svek till ett enda stort hat mot denne kapitalismens företrädare nummer 1. Fiske skriver om Rodney King, om Murphy Brown och om Clarence Thomas, som alla figurerade i enligt honom centrala nyhetshändelser i USA under 1992. Fiske menar att dessa tre “karaktärers” inblandning i sina respektive “media events” skapade, reformerade och förflyttade fokus från en diskurs till en annan. Människor började “känna” på annorlunda sätt och den “totala emotionella strukturens” förändring skulle senare komma att ge – enligt Fiske – ett läge för Bill Clinton att bli vald till president.
Arvodsdebatten har på många sätt potentialen att förändra vår känslomässiga struktur och det finns stora möjligheter att vinna politisk mark för den som först hittar ett sätt att dra nytta av denna konsensuella irritation mot Bengt Westerberg, institutionen han representerar men kanske framförallt det system han lyckas bli en förespråkare av. Och detta kan tänkas vara kärnan i det media lyckats belysa och ifrågasätta; hur kan vi tillåta individer att tjäna så mycket pengar, när de jobbar med något “gott”? Jag tror att den diskussion som rests ur arvodesdebatten kommer att återkomma fler gånger under året. Vi kommer att få massor av information om årslöner, om arvoden och om kontrasten mellan samhällsuppdraget och den orättmätiga lönen. Vi kommer få se statliga tjänstemän försvara sina årslöner. Vi kommer läsa ledarsidor om föreslår att ministrar och direktörer donerar halva sin inkomst till välgörande ändamål. Det kommer utkrävas förklaringar, det kommer försvaras och ifrågasättas och många kommer att pressas och till slut falla.

Detta är vad media kan göra. Media, i alla dess former, har idag en mer framträdande roll än någonsin förut. Inte som explicit rådgivare för hur vi ska tycka, men däremot som ett selektivt, orubbligt maskineri som oförlåtande väljer ut och håller upp skallarna på de som syndat, inför oss – mobben. Och vi älskar det, för att det är viktigt. För att vi blir delaktiga i demokratin. För att vi tillåts påpeka att det är vi – folket – som bestämmer.

Westerberg och Röda Korset har faktiskt fått åtskilliga möjligheter att antingen “göra en pudel” eller att försvara sina principer. Man har valt det senare och således har stormen inte skingrats, vilket är ett tecken på att antingen media eller folkopinionen har haft ett normativt perspektiv som pekar på att man inte accepterar lönenivåerna för dessa tjänstemän, åtminstone inte för Westerberg och andra chefer inom t.ex. Röda Korset, Hoppets Stjärna och Svenska Missionskyrkan. Det är hönan eller ägget. Vem skapade opinionen? Folket eller media? Min gissning ligger på det senare. För att understryka varför jag tror detta går det att rada upp de otaliga artiklar som visat ett tydligt misstycke för Westerberg och Röda Korsets agerande. “Dina gåvor – hans superlön” i Aftonbladet, “Kriserna i Röda Korset – detta har hänt” och “Röda Korset i blåsväder” i DN,  “Bengt Westerberg borde avgå” i Dagens Industri. Dessa är några av de rubriker som figurerat kring denna debatt bara de senaste två veckorna. Konotationerna är ganska uppenbart negativa, och en enad presskår vet att det finns enkla poänger att göra. Det finns klockrena paralleller och man kan skriva spaltmeter med begreppen maktfullkomlighet, girighet och orättvisa. En skicklig journalist vet vad gemene man tycker, innan han tycker det och på så sätt kan man skapa generaliserande, förenklade kopplingar mellan klassproblematik, givmildhet och fusk. Det blir till slut en fråga om gott mot ont, om den stora stygge kapitalisten mot den lilla givaren. Och tur är väl det.

Det är inget tacksamt jobb att vara expertkommentator. Att säga något annat är lögn. Men det är ingen som helst ursäkt. Niklas Wikegård, före detta tränare för flera elitserieklubbar, är den mest godtyckliga, självgoda, gubbiga, oprofessionella och larviga figuren i TV-historien.

  1. Hans sätt att ge plötsliga analyser plockade ur absolut ingenting är det mest häpnadsväckande. ”Kessel är en självisk spelare, som bara spelar för sig själv, inte för sitt lag”. Detta efter att Kessel gjort ett drömmål, och jag skulle verkligen vilja veta hur Wikegård kommit fram till detta påstående. ”Pat Kane är en ofysisk spelare som gör dom lätta målen”. Pat Kane är trots sin ringa storlek en av de absolut mest kompletta hockeyspelare jag sett, och jag kan garantera att jag sett många gånger fler matcher med Kane än vad Wikegård har. ”Jokinen nådde sin topp för flera år sen, nu är han bara medelmåtta”. Jämfört med vad, Niklas? Jokinen är en långsam men stark powerforward med ett sagolikt skott som visserligen har haft sina bästa år, men han är fortfarande en av få riktigt bra finska spelare i NHL, har han gjort ett sämre OS än Sergei Fedorov, Peter Forsberg, Patric Hörnqvist, eller Pavel Datsyuk? Listan med märkliga, ytterst ogrundade och rentav pinsamma analyser kan göras lång. Väldigt lång.
  2. Klantiga uttalanden, svordomar, clown-fasoner och konstiga ljud. Varför håller du på så? Vem försöker du tilltala? Vem tycker du är kul, eller duktig? Om en match står 6-0, eller 13-1 så innebär ju inte det att matchen är slut även om tävlingsmomentet blir avslaget. Vi som tittar på matcherna vill ju inte sitta och lyssna på hur han helt plötsligt börjar raljera om något helt irrelevant. Matchen fortsätter, spelet är kvar, spelarna och tittarna förtjänar bättre. Du har betalt, Niklas. Hela matchen. Vad som än händer. Och det är jag som betalar dig. Sluta larva dig.
  3. Hans oerhörda självgodhet. Att Niklas är en tränare med en fin karriär (utan några särskilt stora framgångar) behöver han inte poängtera genom att ge intrycket av att alla – ALLA – tränare som förlorar är sämre än honom. Jag har inte mycket övers för Bengt-Åke Gustafsson, men det innebär ju inte att man kan lasta honom för en förlorad kvartsfinal – än mindre kan man hävda att Wikegård hade gett Sverige större förutsättningar. Om hans jobb i kommentatorsbåset är ett otacksamt sådant, så är jobbet på bänken än värre när framgångarna uteblir. Enda skillnaden verkar ju vara att ingen lastar Wikegård för hur fullständigt katastrofal han är i sitt yrke på det sätt Gustafsson lastas. Du har inte vunnit OS, Niklas. Du har inte vunnit VM, Niklas. Du har inte vunnit SM-Guld, Niklas. Du har inte varit i NHL, Niklas. Gustafsson har gjort detta, nåt kan han. Och uppenbarligen betydligt mer än dig.
  4. DO-anmälan. Wikegårds negativa attityd mot damhockeyn och kanske mest Sveriges Damkronor är inte explicit, utan snarare hans sätt, hur han gång på gång beter sig clownigt och pinsamt när matcherna inte är jämna. Det är som det är, du måste fortfarande agera som ett proffs. Wikegård tycker att damhockeyn är en fars, och många delar den åsikten. Men Wikegård har betalt för att ge analyser under matchen och kommentera spelet, inte att göra matcherna till åtlöje. Det finns många som sitter och hejjar på och tycker att det är jättekul att titta på även fast skillnaderna mellan vissa lag är för stora, gör inte deras upplevelse sämre, Niklas.

Det går att hitta så många bättre, SVT. Så många kandidater. Renberg är duktig, lugn och för åtminstone bitvis mer rimliga resonemang, även om han också kan dra på konstiga växlar. Boork kanske inte är så kul eller spännande, men har ofta rätt och hävdar inte sig själv på samma sätt. Håkan Södergren är både skicklig och ödmjuk, samtidigt som han kan bete sig inför kameran. Calle Johansson är ofta ute och cyklar i NHL-matcherna, men milsvis bättre. Ankan Palmström är duktig, men trivs uppenbarligen i Canal+.

Poängen är att Wikegård måste bort. För mig och många med mig förstör han upplevelsen. Sluta nu. Snälla. Wikegård är för dålig.