I världens mäktigaste nation, med världens största ekonomi, världens största försvar, världens mest inflytelserika kultur och världens viktigaste politik verkar det vara fullkomligt omöjligt att genomdriva vad som för alla andra liberala demokratier i världen är fullkomligt självklart för att samhället ska fungera; sjukvård för alla.

Den reform som Barack Obama efter många om och men, omarbetningar, en direktsänd – fiaskobetonad – debatt, eviga fösök till övertalningar, mordhot, mutskandaler och pinsamma politiska skenmanövrar föreslår skulle enligt uppgift innebära att drygt 31 miljoner av de c:a 45 miljoner (!) amerikaner som helt saknar sjukförsäkring – och således inte har tillgång till annat än akutvård – skulle få tillgång till en sjukvård, sjukvård som just nu totalt dikteras och kontrolleras av den miljardindustri där försäkringsbolag, politiker och sjukhus arbetar i maskopi under den gröna guden. Allt samtidigt som de fattiga insjuknar, går obehandlade och slutligen dör i förtid. Barn, arbetslösa, småföretagare, minoriteter. Alla delar de båten som republikanerna väljer att förbise i sina retoriska, hatfyllda utspel om socialism och planekonomi. Folk dör. Andra blir miljonärer. Allt under acceptans och godkännande av Washington.

Det är svårt att föreställa sig situationen; att vård inte ska vara lika för alla oavsett inkomst, hudfärg, etnisk tillhörighet eller social bakgrund – för det är just de som ligger i ”botten” av dessa klasser/grupper som betalar det största priset för den privata, marknadsstyrda sjukvården; de betalar med sin hälsa eller sina liv.

Emellertid är inget sjukvårdssystem perfekt. Min sambo fick en diagnos som var så fel att den kunde inneburit att om vi inte hade sökt en andra åsikt, så hade vår son kunna ha fötts med svåra tandproblem. Jag har blivit feldiagnostiserad, min svärmor åtskilliga gånger. Min pappa likaså. Sen finns det den andra sidan av myntet. I-länder är I-länder. Vår – och USA:s – sjukvård kan väl knappast klagas på när man ser bilder från Nordkorea, Nigeria, Senegal eller vilket annat U-land som helst. Men ändå, principen är så fruktansvärt skev. USA är världens rikaste, mäktigaste nation, med ett oerhört budgetunderskott, tragisk utrikespolitik och en kraftig växande fattigdom och arbetslöshet. Var ska det sluta? Den förre presidentens utbildningsreform, krigsföring och skattesänkningar har försatt USA i en fullständigt ohållbar sits. De lägre klasserna och de som vi i svensk politik skulle definiera som människor i utanförskap försätts i ett liv där de alltmer tappar greppet om ett drägligt liv, samtidigt som krigen fortsätter och budgetunderskottet gräver ett allt djupare hål i den amerikanska ekonomin och livsstilen. Klyftorna ökar och med det så ökar antalet som inte får vård för att de inte har råd. I ljuset av detta så godtar jag bristande kommunikation och gnuttor av inkompetens på Stockholms vårdcentraler. Det är aldrig kul att läsa om Lex Maria-fall, men tänk dig själv ett amerikanskt scenario i Sverige – en sjättedel av befolkningen har inte ”rätt” till vård. I svenska mått mätt så är det 1,5 miljoner människor. Det fattigaste 1,5 miljoner människorna av oss. Nej, tack.

Det finns inget hållbart argument för ett hierarkiskt system som bygger på att man accepterar att rikare är friskare och fattiga är sjuka. Nyckelordet är accepterar. Faktumet kvarstår möjlighet, det kanske inte är möjligt att alla människor är så att säga lika friska, och att inte inkomst och rikedom differentierar de som lever länge och inte, de som är sjuka från de som är friska, men att man med statlig policy systematiserar detta är inget annat än groteskt och absurt. Det är en politik som totalt frånsäger sig solidaritet och ansvar för alla. På frihetsgudinnan står det;

”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Vilket skämt.

Annonser

Satt på en föreläsning idag och funderade. Pratade med Anton och fortsatte fundera. Satte mig i bilen, tittade mig omkring och funderade lite till. När man studerar demokrati och demokratisering på Stockholms Universitet så upplever man ibland att den normativa definitionen av ”demokrati” som vi i Sverige, Europa och USA är så stolta över verkar få lektorer, doktorander och forskare att glömma bort den godtycklighet och arbitrage som ingår i den västerländska diskursen. Den liberala demokratimodellen (och i sin tur den ekonomiska standardiseringen) som vi i Väst satt som mall för resten av världen och som vi auktionerat  ut (dyrt så in i helvete) över hela världen indoktrinerar undermedvetet en normerande ansats på läroverk och universitet som låtsas och borde vara analytiska i sin retorik, inte maskerad i slentrianmässig objektivitet. På föreläsningen idag skallrade orden Beijing-Consensus som om man beskrev Leviathan. Varför?

Vad är vi i väst rädda för, egentligen? Är det att den icke- eller semi-demokratiserade världen, eller snarare Asien-regionen är orättvis mot sina egna, att totalitära Kina är ett despotiskt och hemskt samhälle som fortfarande ekar Mao? Är det vår egen solidaritetskänsla som motiverar oss att se ner på öst? Eller är det något annat?

Inom 20 år kommer Kina (givet att den nuvarande ekonomiska tillväxten fortsätter, vilket den har alla möjligheter att göra) att passera USA i BNP. Kina kommer därmed att fullkomligt urholka den sista gnuttan av Pax Americana som kan tänkas finnas kvar. Kulturellt, sociologiskt, militärt så har vi sett att USA inte längre är den fullständigt dominerande hegemoni de en gång var. Nu är även den ekonomiska makten vacklande och förstaplatsen således hotad.

Min känsla är att detta skrämmer oss mer än något annat. Vår eviga tro på att demokratisering leder till ekonomiskt tillväxt och att industrialisering, urbanisering och respekt för (våra) mänskliga rättigheter är nödvändiga steg eller resultat av tillväxt är kanske på väg att med empiriska grunder bli motbevisad. Tillväxt utan demokrati. Ekonomisk makt och inflytande under totalitär regim. Hur i helskotta kunde det hända? Och hur kommer detta att påverka den norm som sattes efter att järnridån föll? Kommer världen eller snarare kommer Kina att sänka vårt största argumentativa slagskepp? Frihet är ju allt. Utan frihet, ingen lycka, eller hur?

Tydligen inte.

Är det så enkelt att vi i väst alltid har vetat att den ”frihet” vi argumenterar för är villkorlig, och att denna mångåriga bluff en gång för alla nu blir synad? Vi vill liberalisera. Vi vill frigöra, öppna gränser, sparka in dörrar. Men bara så länge inte någon hotar vår konsumtion och vår levnadsstandard. Vi hjälper dig krypa, men tro inte fan att vi kommer låta dig gå.

Att kalla Kina odemokratiskt är inte särskilt kontroversiellt, och inte heller borde det vara det. Kina är inge kul, missförstå mig inte. Men man kan vända på frågeställningen och undra om våra egna argument för demokrati och liberalisering är så genomtänkta? Paradoxen är för mig intressant. Vi älskar demokrati. Tro fan det, begreppet och fenomenet demokrati har varit lukrativ för väst sen 1800-talet och så länge vi har haft komparativa fördelar gentemot utvecklingsländer så har det ju inte funnits någon anledning att ifrågasätta vårt eget perspektiv. Vi har ju tjänat på världsordningen som den sett ut. Vi har tjänat på demokratin och liberalismens inbyggda kapitalism. Dårar får gärna vara kommunister, har vi intalat oss, eftersom dom aldrig kommer att hota våra livsmål och levnadsstandard. Men ingenting är så enkelt längre.

Nu när den kinesiska ”modifierade” kommunismen verkar kunna appellera till fler nationer med liknande historik så infinner sig just negativa insinuationer och skepsis mot Kina på Universitetet. Inte för att vi bryr oss om de stackars kineserna, för de gör inte dom flesta av oss. Utan för att vi undrar om detta innebär att allt vi konsumerar idag, alla resurser vi har imorgon, all lycka vi känner nu och i en överskådlig framtid, kommer att vara desamma (med stadig tillväxt såklart) om 20 år. Hur ska vi kunna bli rikare om dom som alltid varit fattigare kommer plötsligt hittar en alternativ väg att bli rikare än oss? Speciellt nu när vi ska försöka rädda Moder Jord också. Skit.