Det pågår just nu en oerhört viktig debatt i Sverige, och kanske i synnerhet i Stockholm. Att man på grundval vad som står i LGY94 kan utesluta enskilda partier att kampanja i skolan på grund av dessa partiers kränkande åsikter står som argument på den ena sidan, och att detta i sin tur skulle strida mot den konstitutionellt underbyggda lagen om yttrandefrihet står som argument på den andra. Och visst är det en infekterad fråga. Reinfeldt menar på att det är ”fel att utesluta alla partier på grund av vad enskilda partier står för” som vissa rektorer valt att göra för att gardera sig mot den paradoxala problematiken. Han får medhåll från Jan Björklund. Tyvärr så verkar båda två – tillsammans med alla andra som delar denna uppfattning – inte riktigt förstå vilka konsekvenser som öppenheten mot SD och Nationaldemokraterna kan få, samtidigt som det självklart kan uppstå negativa effekter av att utesluta politiska partier helt, eller delvis.

Skolan har ett tydligt formulerat uppdrag när det handlar om fostrandet av demokratiska medborgare och att arbeta för jämställdhet, pluralism, kulturell acceptans och heterogenitet. Så frågan kräver en noga utredd och mycket varsamt – dock specifik – reglering. Det måste – enligt mitt tycke – finnas ett grundläggande, explicit ramverk med riktlinjer för vilka typer av åsikter som under inga omständigheter får representeras i skolmiljön, oavsett hur man med grundlagen till hjälp kan hitta kryphål. Yttrandefriheten är fundamental för att det samhälle vi vill ha kan bibehållas, men yttrandefriheten kan inte heller användas eller missbrukas villkorslöst och skolan som samhällsinstitution måste behandlas särskillt varsamt i denna kontext.

Låt mig förklara vad jag menar med att vissa typer av åsikter inte får representeras, eftersom detta är ett retsamt likväl som problematiskt uttalande. Björn Söder hävdar att man med argumentet att främlingsfientliga (explicit eller implicit) partier inte borde få finnas i skolan på grund av att elever med invandrarbakgrund kan känna sig kränkta även ”skulle kunna utesluta socialdemokraterna i skolor med starkt stöd för moderaterna, eller vice versa”. I grund försöker han hävda sin rätt med hjälp av yttrandefriheten. Detta visar ju både på Söders fullständigt makabra verklighetsuppfattning, men också hur retoriken som används av Söder jämte ND:s partiföreträdare kan grumla sambandet mellan demokrati, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp eller ren kränkning. Vi får som samhälle inte fortsätta debatten på det sättet, eftersom det finns en risk att vi spelar dessa partier rakt i händerna. Det måste finnas tydliga distinktioner som skiljer det offentliga, politiska samtalet från det samtal som måste konsolideras i undervisningen och hanteras med större omsorg i alla skolväsenden. Det måste vara något lägre i tak i skolan.

I grund och botten handlar det om att vi i samhället redan gjort ett grundläggande val gällande vilken diskurs vi ska använda i undervisningen. Demokrati är definierat inom denna diskurs och definitionen är i själva verket en abstraktion som görs någorlunda konkret i läroplanen och skollagen. Vi väljer demokrati, jämställdhet och acceptans. Vi skulle lika gärna kunna valt en konservativ, nationalistisk grundsyn, men det gjorde vi inte. Låt mig säga så här; om en lärare som ytterst ansvarig för att läroplanen, skollagen och på sätt och vis också alla andra lagar implementeras och vidareförs i skolan skulle få för sig att propagera för totalitarism, fascism, manschauvinism, homofobi, etnocentrism, anarkism eller andra ideologiska generaliseringar som marginaliser vissa grupper på grund av kön, etniskt ursprung, fysisk disposition eller dylikt så skulle denna lärares tid på som lärare vara räknad. Och det behöver inte ens gå så långt, lärare måste – särskilt inom samhällskunskapen – uttryckligen och konkret arbeta för den demokratiska definition som samhället under historiens gång antagit. Det är alltså inte ok för mig, när jag arbetar som lärare, att säga att demokrati inte är bra eller önskvärt även om jag inte med det föreslår att t.ex. fascism är bättre eller överlägset demokratin.

Och det är just det som är poängen. Att applicera en konkret och explicit ideologisk grund för vilket paradigm skolan skall verka ur så exkluderar vi också per implikation vissa andra värderingar som vi kollektivt – åtminstone de flesta av oss – antagit som något ont. Vi väljer demokrati, vi väljer bort teokrati, diktatur och fascism. Vi väljer acceptans, fördömer kränkning och förföljelse. Vi väljer pluralism, motarbetar totalitarism och maktfullkomlighet. Vi väljer allas lika värde, inte ”vi” och ”dom”. Detta borde också märkas i korridorerna på skolan, även under ett valår. Alltid utan undantag, och speciellt inte för enfaldiga politiker som försöker maskera sin politik med schabloner som knappast ämnar att användas i deras ödesdigra uppsåt.

Annonser