Den stora uppståndelse som Mats Odells småsluga toblerone-kommentar väckt är en intressant sådan. Uttalandet i sig, där han använder Mona Sahlins numera legendariska toblerone-skandal som ett retoriskt knep för att förlöjliga och nedvärdera en rödgrön satsning på kommunerna är inget mer än en sjösättning av den individualiserade debatt vi lär få se mycket av i höst. Från båda håll. Min vän Jakop Dalunde tar en stor risk när han proklamerar att man från grönt håll aldrig kommer att sjunka till den nivå som nu KD och med dem alliansen har tagit sikte mot. Jag skulle inte vara så säker, Jakop. En del av problemet  med den partipolitiska konvergering vi ser (utöver faktumet att det blir tomt på kanterna) – och lär se mer av – är att det lär behövas tjuvnyp av alla sorter för att blidka de lojala väljarna och att övertyga dem om att det finns viktiga distinktioner som skiljer blocken. Fiktiva, löjliga, politiska eller inte. De behövs, tyvärr. Jakops altruistiska ståndpunkt kanske korresponderar till idealbilden man som politiker ofta har, men när den språkliga, politiska diskursen ser ut som den gör nu – med konventionaliseringen av intimiserad politik (en debatt kallas duell, kritik för utskällning, och inte minst när Mona Sahlin och Carin Jämtin verkar utgöra hela det socialdemokratiska partiet) – så kommer dessa gubbiga, ofta systematiserade påhopp att bli regelrätta normer inom den politiska debatten, åtminstone i massmedia. Odells kommentar klingade länge, och klingade väl bland den växande del av väljarna som inte vill ha Sahlin som statsminister. Det är smart, trendsättande och talande för ett strömlinjeformat politiskt klimat i Sverige. Ett klimat som Östros dömer ut, men som han kommer att bli tvungen att verka inom. Så varför inte bara göra det, och göra det på rätt sätt?

Det som för mig känns mer intressant, givet att det jag skrivit häröver är rimligt, är huruvida oppositionen kan tillgodose sig alla de sympatipoäng man kan skörda efter Odells utspel. Det finns uppenbarligen en tråkig, minst sagt patriarkal ton i Odells klumpighet som går att vända till något positivt för de rödgröna. Jöran Fagerlund plockar upp en del av detta och hänvisar till KD:s tomtar-och-troll-troende, i en liten argumentativ piruett. Varför inte gå lite längre? Det är ett personangrepp, ja – det behöver vi inte upprepa gång på gång. Det är antagligen överlagt och utarbetat i goda vänners lag (m.a.o i arbetsgruppen ”Hur-ska-vi-sänka-Mona-om vi-inte-kan-döpa-om-götgatan-till-golgata?”) och alliansen kommer att använda mer av denna kryddiga pennalism. Varför inte skörda frukten av Mona-hatet? Varför inte gå till val med en uthängning av gubbarna (inklusive näringsgumman)? Det handlar inte om att vända andra kinden till i ett sånt här läge. Det handlar om att mötas upp på gatan genom stan, utanför saloonen, och dra snabbast. Bitas, rivas, klösas – men med en hård såväl som korrekt, sanningsenlig och moraliskt försvarbar ton. Bli förbannad och kalla dem för vad dem är. Det behövs om inte siffrorna ska börja vända. Att möta angrepp genom att ”sätta sig över dem” eller använda klassiska ”detta hör inte hemma på våra gator”-taktik, är inget mer än självmord i ett svenskt val 2010. Likväl kan Odells uttalande vara något i den stilen. Visa på skillnaderna i moral, i etik, i retoriska val, i respekt och i intergritet, nu när det är svårt att visa skillnaderna i de nuvarande ideologiska schablonerna. Jag säger inte att det är vad vi vill eller borde sträva efter – politik ska handla om sakfrågor – men nu råkar sakfrågorna vara dessa. Slå på TV, läs Aftonbladet, surfa på Newsmill och titta. Det ni ser är vad väljaren ser. Postmodernismen har blivit Jersey Shore-eran. Politik har blivit en individuell kamp om vem som kan maskera slag under bältet bäst. Odell gjorde det inte särskilt bra, men handsken har nått kinden. Nu är det dags att visa vad ni går för. Lägg i nästa växel, trögisar.

Annonser