Eva Sternberg, som för ett par månader sedan publicerade en kontroversiell och mycket klumpigt formulerad debattartikel om Birgitta Ohlssons vara eller icke vara mamma i Brüssel, har nu lyckats sätta sig själv på pottan igen. Förra gången handlade det om när och på vilket sätt kvinnor ska vara mammalediga, denna gång om huruvida det är faktumet att män är pappalediga under sina barns första levnadsår som orsakar spädbarnsskador pga olyckor av olika sort. Min spontana tanke förra gången det begav sig var att jag tyckte att det var tråkigt att Sternberg formulerade sig så klumpigt och könsnormerande när det faktiskt fanns en intressant tanke bakom hennes resonemang, som inte bara behövde handla om kvinnors prioriteringar, utan om hur vi värdesätter tid med våra barn överhuvudtaget.

Den här gången verkar det som det har brunnit någonstans ovanför axlarna på Sternberg och intressant nog så kan man direkt härleda hennes tvivelaktiga resonemang till just metodologiska, epidemologiska tillkortakommanden. Hon menar att det nu är ”vetenskapligt bevisat” att det är män som orsakar olyckor som drabbar barn, och att det är jämställdhetspolitiska åtgärder och reformer som banat vägen för detta. Hennes ansats är att män inte är skapta för att ta hand om barnen, att detta är kvinnornas roll och plats. Männens hjärna är konstruerade för att ”jaga bisonoxar”, inte att ta hand om barn. Jag tänker inte ens gå in på hur skev hennes argumentation är. Det finns helt enkelt inte plats eller tid. Det intressanta tycker jag snarare är hur hon fullkomligt berövar forskaren Anna Carlssons – som tagit fram studien Sternberg refererar till –  på legitimitet och rimlighet. Carlsson har nu gått ut och bett om ursäkt för att hennes forskningsstudie använts för att stödja Sterbergs påståendet, och hon har nu explicit sagt att hennes tanke var inte att visa skillnader mellan kvinnor och män, snarare tar hon avstånd från dessa åsikter.

Det Sternberg gör är klassiskt inom slentrianmässigt godtycklig journalistik. Hon använder en rapport och kallar den vetenskap för att den ska kunna fungera som bevis för hennes antaganden. Hennes antaganden i sin tur kräver oerhört mycket mer rapporten i fråga. Ponera att det faktiskt skulle vara så att män i högre utsträckning är med sina barn när olyckor inträffar, hur kan man empiriskt ”bevisa” att det är på grund av att dem är just män? Och hur omfattande måste en sådan bevisning vara? Och hur kan vi vara säkra på att det handlar om den biologiska dispositionen? Det Sternberg glömmer är att det finns så gott som oändliga mängder variabler som spelar in och således bör belysas för att kunna komma fram till den hårddragna distinktion hon försöker göra. Man behöver titta på varje individuell händelse, varje situation och varje eventuell bakomliggande orsak till olyckan, sedan måsta man kunna avgöra om dessa faktorer inte spelade in som anledning till olyckan. Tanken är enkel: om vi skall komma fram till att ”män är faliga för barn” så måste enhälligt också kunna subtrahera alla andra möjligheter till att olyckorna skett. Om jag mot förmodan någon gång skulle tappa mitt barn i marken så att han fick hjärnskakning så skulle jag  ha mycket svårt att acceptera om någon påstod att det är ”vetenskapligt bevisat” att jag tappade mitt barn i marken för att min hjärna inte är konstruerad för att jag ens ska bära eller vårda mitt barn. Tanken är absurd. Men poängen är egentligen en annan: Eva Sternberg måste helt enkelt omvärdera sättet hon använder informationen som presenteras, åtminstone om vill ge skenet av att verka som auktoritet eller expert inom området hon väljer, annars kommer ingen att ta henne på allvar. Källkritik handlar inte bara om att vara kritisk mot statistik, åsikter och material, utan det handlar också om att förstå kontexter, frågeställningar och förutbestämda perspektiv. Om vi läser en forskares rapport kan vi inte bara acceptera den som sanning, speciellt inte om kontexten är en helt annan än den ”sanning” vi vill proklamera. Vetenskap handlar i grund om argumentation, att övertyga andra om vad som är mest troligt. Anna Carlsson hade inte som intention att berätta för världen att män är livsfarliga för barn – om detta skulle varit hennes intention så skulle det krävts ett betydligt djupare, mer omfattande och mycket försiktigare arbete. Sternberg borde insett detta, men återigen har hon ”bevisat” för oss både hur oseriös Expressen är i sitt redaktionella arbete, men också att det är dags för Eva Sternberg att sätta sig vid skolbänken igen. Eva, jag välkomnar dig till Metod 1 på Stockholms Universitet.

Annonser