I världens mäktigaste nation, med världens största ekonomi, världens största försvar, världens mest inflytelserika kultur och världens viktigaste politik verkar det vara fullkomligt omöjligt att genomdriva vad som för alla andra liberala demokratier i världen är fullkomligt självklart för att samhället ska fungera; sjukvård för alla.

Den reform som Barack Obama efter många om och men, omarbetningar, en direktsänd – fiaskobetonad – debatt, eviga fösök till övertalningar, mordhot, mutskandaler och pinsamma politiska skenmanövrar föreslår skulle enligt uppgift innebära att drygt 31 miljoner av de c:a 45 miljoner (!) amerikaner som helt saknar sjukförsäkring – och således inte har tillgång till annat än akutvård – skulle få tillgång till en sjukvård, sjukvård som just nu totalt dikteras och kontrolleras av den miljardindustri där försäkringsbolag, politiker och sjukhus arbetar i maskopi under den gröna guden. Allt samtidigt som de fattiga insjuknar, går obehandlade och slutligen dör i förtid. Barn, arbetslösa, småföretagare, minoriteter. Alla delar de båten som republikanerna väljer att förbise i sina retoriska, hatfyllda utspel om socialism och planekonomi. Folk dör. Andra blir miljonärer. Allt under acceptans och godkännande av Washington.

Det är svårt att föreställa sig situationen; att vård inte ska vara lika för alla oavsett inkomst, hudfärg, etnisk tillhörighet eller social bakgrund – för det är just de som ligger i ”botten” av dessa klasser/grupper som betalar det största priset för den privata, marknadsstyrda sjukvården; de betalar med sin hälsa eller sina liv.

Emellertid är inget sjukvårdssystem perfekt. Min sambo fick en diagnos som var så fel att den kunde inneburit att om vi inte hade sökt en andra åsikt, så hade vår son kunna ha fötts med svåra tandproblem. Jag har blivit feldiagnostiserad, min svärmor åtskilliga gånger. Min pappa likaså. Sen finns det den andra sidan av myntet. I-länder är I-länder. Vår – och USA:s – sjukvård kan väl knappast klagas på när man ser bilder från Nordkorea, Nigeria, Senegal eller vilket annat U-land som helst. Men ändå, principen är så fruktansvärt skev. USA är världens rikaste, mäktigaste nation, med ett oerhört budgetunderskott, tragisk utrikespolitik och en kraftig växande fattigdom och arbetslöshet. Var ska det sluta? Den förre presidentens utbildningsreform, krigsföring och skattesänkningar har försatt USA i en fullständigt ohållbar sits. De lägre klasserna och de som vi i svensk politik skulle definiera som människor i utanförskap försätts i ett liv där de alltmer tappar greppet om ett drägligt liv, samtidigt som krigen fortsätter och budgetunderskottet gräver ett allt djupare hål i den amerikanska ekonomin och livsstilen. Klyftorna ökar och med det så ökar antalet som inte får vård för att de inte har råd. I ljuset av detta så godtar jag bristande kommunikation och gnuttor av inkompetens på Stockholms vårdcentraler. Det är aldrig kul att läsa om Lex Maria-fall, men tänk dig själv ett amerikanskt scenario i Sverige – en sjättedel av befolkningen har inte ”rätt” till vård. I svenska mått mätt så är det 1,5 miljoner människor. Det fattigaste 1,5 miljoner människorna av oss. Nej, tack.

Det finns inget hållbart argument för ett hierarkiskt system som bygger på att man accepterar att rikare är friskare och fattiga är sjuka. Nyckelordet är accepterar. Faktumet kvarstår möjlighet, det kanske inte är möjligt att alla människor är så att säga lika friska, och att inte inkomst och rikedom differentierar de som lever länge och inte, de som är sjuka från de som är friska, men att man med statlig policy systematiserar detta är inget annat än groteskt och absurt. Det är en politik som totalt frånsäger sig solidaritet och ansvar för alla. På frihetsgudinnan står det;

”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Vilket skämt.

Annonser