Jag har aldrig varit särskilt imponerad av Birger Schlaug. Men nu måste jag nog ta och revidera min överordnade anti-birgerism. I den här Bourdieu-osande debattartikel verkar den gode Birger hittat ett nytt sätt att uttrycka en gammal tes. Läs den, inte för att det är särskilt nydanande eller kontroversiellt i sig, snarare för att Schlaug faktiskt väljer att ta upp något som de flesta av de traditionella vänsterpolitiker av någon märklig anledning har överseende med. Kanske är det fel att säga att det är märkligt att man inte oftare pratar om tillväxtidealet med negativa konnotationer utanför de marxistiska vänskapskretsarna på diverse universitet – det går knappast att anklaga socialdemokrater för att inte vilja begå politiskt självmord, men det betyder inte att det Schlaug skriver inte bör belysas i den politiska debatten, med den oundvikliga kritiken man får acceptera från borgerligt håll. Den eviga jakten efter konstant tillväxt och ett ekonomiskt system som inte ska kännas vid några som helst gränser är den hegemonen, normen inom västerländsk politik idag. Att ifrågasätta detta skulle vara att lobba för planekonomi i mångas ögon.

Skillnaden, såsom jag ser det, är att vi idag har något högre i tak för dessa strukturalistiska positioner, eftersom klimatfrågan inte går att vifta undan. Det har uppstått en ny väg in i kärnfrågan; kan vi blint anta att det kapitalistiska (marknadsstyrda) systemet är förenligt med det ekologiska? Kan vi – i ljuset av vetskapen om att vårt klimat är fixerat och inte oändligt exploaterbart – tillåta en ökande konsumtion, en ökande produktion, med en absolut ökande tillväxt utan vissa fundamentala skiften i hur vi producerar och konsumerar? Planekonomi är knappast önskvärd eller särskilt realistisk, men en ökad reglering och en tydliga lagstiftning för att tvinga industrin och infrastrukturen att hitta nya, mer klimatvänliga alternativ är det jag får ut av Schlaugs argument. Retoriken måste backas upp av pragmatiska och verklighetsförankrade satsningar. Förbifart Stockholm är enligt Schlaugs – och mina idéer – ett steg i motsatt riktning då förbifarten snarare underminerar retoriken. Samma sak går att säga om kärnkraftsupprustningen.

Det är inte lätt att ifrågasätta den politiska diskursen. Det är inte lätt att förändra något som innebär att alla måste reflektera över sitt eget beteende. Det är inte lätt att få människor att inse att deras beteende och aktioner måste förändras om hotet ska kunna hanteras. Men vänta nu; är det inte precis det här EMU ber av Grekland? Visst ja, det är det ju. Är det för att vi är rädda för att våra egna ekonomier ska påverkas negativt av en Grekisk kollaps? Nja. Sverige ska inte hjälpa till, eftersom det enligt finansdepartementet är Euro-ländernas ansvar att rädda Greklands ekonomi. Kan det ha att göra med att Sverige vinner på att Euron försvagas gentemot kronan?

En annan bra artikel (som inte minst Marie Abrahamsson bör läsa) är den här. Jakob och Christian från Grön Ungdom tar upp genusaspekten av förbifarten, något som bör belysas med starkaste möjliga ljus. Siffrorna som presenteras kanske skall tas med en nypa salt, eftersom de i det här fallet enbart tjänar ett argumentativt syfte, men själva budskapet – att förbifarten är ett praktexempel på patriarkal politik – är värt varenda ord. Minst.

Annonser