Stackars lilla Bengt.

1 mars, 2010

John Fiske skriver att ett “medie event” är “en indikation på att i en postmodern värld, kan vi inte längre lita på den stabila relationen eller den klara distinktionen mellan en ‘verklig’ händelse och dess medierade representation”. Ur denna definition vill jag försöka att teoretiskt konceptualisera hur och varför – låt oss kalla den – arvodesdebatten aktualiserats på sättet som den gjorts de senaste veckorna. Fiskes definition av begreppet “media event” är ganska abstrakt, men belyser ändå en intressant tendens i dagens journalistisk och på vilket sätt som utvecklingen av modern media har skapat och cementerat en relation mellan en händelse och den händelsens mediala representation. En relation som tagit ett kliv rakt in i den diskursiva strömlinjen. Media kan idag forma verkligheten genom att man kan skapa debatt och opinion via den selektionsprocess som används för att skilja mellan vad som är och inte är relevant.

I det moderna, urbana samhället leds vi allt närmre en fullständigt responsiv medieapparat. Allt ifrån Facebook, Twitter och WordPress, till livestreamade debatter från Washington och debattinlägg på aftonbladet.se skapar en ny definition av nyheten som tar sig allt närmre journalistens beskrivning av den. Journalisten, i klassisk mening, är döende och den nye, debatterande “bloggaren” med ena handen strykandes över sin iPhone och den andra över tangentbordet har propellerat den utveckling av relationen mellan händelsen och beskrivningen såsom Fiske definierar den. Vi accepterar subjektivitet idag, eller snarare, vi accepterar den underliggande subjektiviteten, maskerad i journalistisk proffessionalism. Vi accepterar till och med godtycklighet och slentrianmässiga tolkningar.
Nyheten, dvs händelsen, står idag alltid i relation till den mängd uppmärksamhet som händelsen är värd, och den uppmärksamheten i sin tur måste komma från en annan uppmärksamhet. En nyhet som jordbävningen i Haiti fungerar enligt detta koncept som en initierande faktor för att en rad andra nyheter – som kanske egentligen inte är nyheter – skall kunna uppstå. Att Bengt Westerberg tjänar ett stort arvode för sitt arbete som Röda Korsets styrelseordförande kan väl knappast räknas som en nyhet, hur märkligt det än må vara? Att nivån på hans arvode är moraliskt tvivelaktig med tanke på Röda Korsets arbete är inte heller det någon chockerande nyhet, även om Westerberg själv verkar vilja göra det gällande. Men ändå orsakar “nyheten” ett oerhört ramaskri tvärs över hela det journalistiska fältet. Med all rätt, men varför just nu? Röda Korset är en av de äldsta organisationerna i Sverige. Bengt Westerbergs årsinkomst är varken hemlig eller svår att hitta.

Men det är självklart inte konstigt att debatten uppstår just nu. När vi ger och ger och organisationerna får vårt absoluta förtroende att förvalta dessa donationer, så förfaller det för oss fullkomligt oacceptabelt att vissa individer skulle få dessa donationer som lön. Vi har en mental bild av tjänstemännen som jobbar med Röda Korsets typ av verksamhet; en bild av goda samariter, av filantroper som kämpar dag in och dag ut med att skapa fred och rättvisa på jorden utan att få eller kräva något för det. Om det nu skulle vara så att någon mot förmodan skulle behöva lön för sitt arbete så ska denna lön banne mig inte vara en krona över min eller din. Den mentala bilden är ett antagande, men jag tror att denna godtycklighet kan ursäktas och accepteras, vi delar nog mer eller mindre denna bild av hjälporganisationernas anställda.

Och visst kan det hittas rimliga perspektiv i argumentationen, samtidigt som man kan hitta en hel del orimliga argument i Westerbergs perspektiv, och efter att Westerberg medverkade i Lennart Ekdahls program i TV4 så fanns det ingen återvändo, ingen graciös ursäkt, inget acceptabelt försvarstal. Och det är just här som Fiskes begreppsliga tolkning träder in. Jordbävning, pengar, en känd före detta politiker och den enskilde svenska bidragsgivaren. Alla ingredienser finns för att pressen i alla former ska kunna “skapa” eller åtminstone medverka i skapandet av en konform opinion som blandat ihop allt från klass, solidaritet, avundsjuka, politik och svek till ett enda stort hat mot denne kapitalismens företrädare nummer 1. Fiske skriver om Rodney King, om Murphy Brown och om Clarence Thomas, som alla figurerade i enligt honom centrala nyhetshändelser i USA under 1992. Fiske menar att dessa tre “karaktärers” inblandning i sina respektive “media events” skapade, reformerade och förflyttade fokus från en diskurs till en annan. Människor började “känna” på annorlunda sätt och den “totala emotionella strukturens” förändring skulle senare komma att ge – enligt Fiske – ett läge för Bill Clinton att bli vald till president.
Arvodsdebatten har på många sätt potentialen att förändra vår känslomässiga struktur och det finns stora möjligheter att vinna politisk mark för den som först hittar ett sätt att dra nytta av denna konsensuella irritation mot Bengt Westerberg, institutionen han representerar men kanske framförallt det system han lyckas bli en förespråkare av. Och detta kan tänkas vara kärnan i det media lyckats belysa och ifrågasätta; hur kan vi tillåta individer att tjäna så mycket pengar, när de jobbar med något “gott”? Jag tror att den diskussion som rests ur arvodesdebatten kommer att återkomma fler gånger under året. Vi kommer att få massor av information om årslöner, om arvoden och om kontrasten mellan samhällsuppdraget och den orättmätiga lönen. Vi kommer få se statliga tjänstemän försvara sina årslöner. Vi kommer läsa ledarsidor om föreslår att ministrar och direktörer donerar halva sin inkomst till välgörande ändamål. Det kommer utkrävas förklaringar, det kommer försvaras och ifrågasättas och många kommer att pressas och till slut falla.

Detta är vad media kan göra. Media, i alla dess former, har idag en mer framträdande roll än någonsin förut. Inte som explicit rådgivare för hur vi ska tycka, men däremot som ett selektivt, orubbligt maskineri som oförlåtande väljer ut och håller upp skallarna på de som syndat, inför oss – mobben. Och vi älskar det, för att det är viktigt. För att vi blir delaktiga i demokratin. För att vi tillåts påpeka att det är vi – folket – som bestämmer.

Westerberg och Röda Korset har faktiskt fått åtskilliga möjligheter att antingen “göra en pudel” eller att försvara sina principer. Man har valt det senare och således har stormen inte skingrats, vilket är ett tecken på att antingen media eller folkopinionen har haft ett normativt perspektiv som pekar på att man inte accepterar lönenivåerna för dessa tjänstemän, åtminstone inte för Westerberg och andra chefer inom t.ex. Röda Korset, Hoppets Stjärna och Svenska Missionskyrkan. Det är hönan eller ägget. Vem skapade opinionen? Folket eller media? Min gissning ligger på det senare. För att understryka varför jag tror detta går det att rada upp de otaliga artiklar som visat ett tydligt misstycke för Westerberg och Röda Korsets agerande. “Dina gåvor – hans superlön” i Aftonbladet, “Kriserna i Röda Korset – detta har hänt” och “Röda Korset i blåsväder” i DN,  “Bengt Westerberg borde avgå” i Dagens Industri. Dessa är några av de rubriker som figurerat kring denna debatt bara de senaste två veckorna. Konotationerna är ganska uppenbart negativa, och en enad presskår vet att det finns enkla poänger att göra. Det finns klockrena paralleller och man kan skriva spaltmeter med begreppen maktfullkomlighet, girighet och orättvisa. En skicklig journalist vet vad gemene man tycker, innan han tycker det och på så sätt kan man skapa generaliserande, förenklade kopplingar mellan klassproblematik, givmildhet och fusk. Det blir till slut en fråga om gott mot ont, om den stora stygge kapitalisten mot den lilla givaren. Och tur är väl det.

Annonser